Tanken på ett kärnvapenkrig är så mardrömslik att vi helst inte närmar oss den. Men det är allvar nu – hotet är på riktigt. Stridsspetsar som bygger på klyvning eller sammanslagning av atomkärnor är världshistoriens mest destruktiva vapen. Vi har all anledning att fasa inför dem.
Efter åttio- och nittiotalets avtal om nedrustning grodde optimismen om en framtid bortom atombomben. Men sedan millennieskiftet har trenden tvärtom vänt.
Ryssland och USA har övergett tidigare nedrustningsavtal och trappat upp retoriken. Konfliktnivån har skärpts.
Dessutom har nya former av kärnvapen utvecklats, med mångfaldigt starkare effekt än de som fälldes under andra världskriget.
Kärnvapen är ett hot mot hela mänskligheten. I klartext: vi står inför det mest kritiska läget sedan kalla krigets frostigaste dagar.
Nu måste vi agera, omvandla den där knuten i magen och skräcken inför tanken till handling. Först då kan vi säkra freden.
Tänk dig följande: en konflikt mellan Indien och Pakistan eskalerar och länderna avfyrar hälften av sina kärnvapen. Enorma, sammanflätade eldstormar kapslar in storstäder. Tryckvågor och värmestrålning från explosionerna ger ofattbara skador på människor och byggnader. Tiotals eller hundratals miljoner människor – 2,5 gånger så många som omkom under andra världskriget – dödas. Strålning och radioaktivt avfall från detonationerna resulterar i aggressiv celldöd, med strålsjuka och cancer som drabbar generationer.
Ett täcke av rök och sot minskar solljuset med en tredjedel och skapar i en global atomvinter. Ozonlagret luckras upp och halveras. Det utlöser i sin tur skördekriser och svältkatastrofer. Hela samhällen riskerar att kollapsa.
Scenariot är tack och lov påhittat, men beskriver en sannolik händelsekedja om kärnvapenkriget utbryter. Låt oss göra allt vi kan för att det aldrig ska hända.
I dag erkänns fem länder som officiella kärnvapenstater enligt icke-spridningsavtalet NPT från 1970: USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina. Statusen innebär att länderna har rätt att behålla kärnvapen, med löfte om framtida nedrustning.
Utöver de officiella länderna finns ytterligare fyra stater med omfattande kärnvapenarsenaler: Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. Sammanlagt finns det över 14 000 kärnvapenladdningar i nio olika länder. Enbart USA och
Ryssland står för över nittio procent av innehavet.
Kärnvapenkonventionen är numera internationell lag. Sverige står för förstagången utanför ett internationellt nedrustningsavtal. Vi möts av en rad olika motargument när vi debatterar för att Sverige bör skriva under och ratificera kärnvapenkonventionen. Ofta används klassiska härskartekniker som ett väldigt tekniskt språk, många förkortningar samt att vi är naiva. Här får du svar på tal när du ska debattera frågan!
Förkortningar
TPNW
En förkortning av The Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, alltså FN:skonvention som förbjuder kärnvapen.
NPT
En förkortning av Non-Proliferation Treaty, alltså icke-spridningsavtalet från 1968. Avtaletsfokus är att förhindra spridning av kärnvapen till nya aktörer samt nedrustning avexisterande arsenaler.
Signering
Vi uppmanar ofta att regeringen bör signera TPNW. Det är en viljeyttring att arbeta för attkonventionen ska ratificeras i framtiden.
Ratificering
Ratificering innebär att konventionen går igenom parlamentet i ett land och blir lagligtbindande.
Multilaterala avtal
Internationella avtal som sluts mellan flera parter, exempelvis TPNW.
Risken för kärnvapenkrig är större än på decennier. Men katastrofen kan undvikas. Under kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA väckte kapprustningen sådan skräck att länderna lyckades enas om nedrustning. Nu måste vi måste göra det igen.
2017 klubbade Förenta Nationerna TPNW, världens första avtal som binder länder till att helt och hållet förbjuda kärnvapen. Över 50 stater har nu ratificerat konventionen vilket innebär att den blivit internationell lag.
Denna konvention kommer, likt tidigare förbud mot andra massförstörelsevapen, att vara normerande. Även för de stater som ännu inte skrivit under och ratificerat TPNW. Vad gör Sverige? Ja, vi står för första gången utanför ett internationellt nedrustningsavtal. Det är en förlorad chans att vara ledande för en kärnvapenfri värld.
Vad väntar vi på?
"Städer som i dag utsätts för kärnvapenangrepp kommer aldrig mer att kunna byggas upp. Samhällena kommer att vara så förstörda att de inte klarar av att läka såren.”
Olof Palme, DN 1982
Det är dags att snacka klarspråk. Vill vi inte vakna upp till ett radioaktivt helveteslandskap måste våra folkvalda gå från ord till handling. Sverige och den svenska arbetarrörelsen har en stolt historia av en utrikes- och säkerhetspolitik som sätter freden främst. Olof Palme, socialdemokratisk partiledare och statsminister, svarade på kalla krigets kapprustning med mod och motstånd.
Genom tal och krav på nedrustning fick han omvärlden att lyssna. Vi lärde oss att också ett litet land kan höja rösten när molnen hopar sig i horisonten. Just därför vore det det historiskt misstag om vi krymper inför uppgiften den här gången. För mycket står på spel.
I januari 1982 skrev Palme i Dagens Nyheter: ”Städer som i dag utsätts för kärnvapenangrepp kommer aldrig mer att kunna byggas upp. Samhällena kommer att vara så förstörda att de inte klarar av att läka såren.”
Orden ekar in i vår samtid, påminner oss om kärnvapnens förbannelse. Och uppmanar Sverige att agera – i ord och i handling.